Min gamla fb-pres

vill ha kvar den, så dumpar den här bland allt krims:

"" Hösten 1635 anläde 12 tyska bergsmän och några svenskar, de hade rekryterats från Sala silvergruva i Västmanland. Arbetet med malmbrytningen påbörjades omgående. De flesta gruvarbetare var utkommenderade knektar. De hade fått välja mellan två onda ting; antingen att bli utkallade i krig, eller att arbeta i Nasafjäll. Var tredje månad byttes hela arbetsstyrkan ut, långre än så uthärdade de inte isolering, klimat och arbete. På kalfjället saknades ved att använda för tillmakning - eldar som snabbt kyldes ned så att berget sprack. För första gången i svensk gruvhistoria användes därför krut. Gurvhålen bestod av schakt som var upp till 20 m djupa. Malmen hissades upp i korgar med enkla handspel, det sorterades och lades på hög i väntan på vintern. Då fördes den fem mil österut till smälthyttan i Silbojokk (vid Sädvajaures strand, t:s anm), där fanns det skog som kunde kolas för att driva hyttan.

Nasafjällsgruvan och smältverket blev aldrig den vinstmaskin kronan hoppats på och verksamheten var bara igång fram till 1659. Ur gruvbrytningsperspektiv var gruvan ett fiasko. Under de trettio år gruvan var under drift bröt man ur 861 kg silver och 225 ton bly. Gruvan var dock vinstgivande ur ett finansiellt perspektiv eftersom Sverige kunde låna pengar i England och Nederländerna för att sedan finansiera det 30-åriga kriget. År 1659 förstördes gruvan av en norsk trupp ledd av Preben von Ahn.

Ett hundratal år senare försökte man åter utvinna silver i Nasafjäll men då låg smältverket vid Adolfström. Den kyrkliga verksamheten fortsatte dock alltjämt fram till slutet på 1700-talet då verksamheten flyttades till Lövmokk.

Arbetsförhållanden var svåra vid gruvan, men även transporten var tung. Samerna tvingades att transportera malmen ner från fjället till Silbojokk där malmen anrikades till slig, som sedan transporterades vidare de cirka 35 milen ner till Öjebyn. Om samerna inte fogade sig var det inte ovanligt att man drog dem under isen eller gav de en fet smäll på knäna med baksidan av spaden, som man på den tiden alltid hade till hands... S. k. lavetter förekom också om man talade falskhet.